Wir teilen hier eine schwedische Übersetzung des Dokuments "Eine Klasse – Eine Ideologie – Eine Partei – Eine Revolution", das im Klassenstandpunkt Nr. 6 im Dezember 2015 publiziert wurde:

Proletärer i alla länder, förena er!

En klass – En ideologi – Ett parti – En revolution

“ De nästa 50 till 100 åren, från och med nu, kommer bli ett stort område av radikal förändring genom världen, en omskakande era utan dess like i någon tidigare historisk period. Levande i en sådan era måste vi vara förberedda att delta i stora strider som kommer ha många drag i form från de tidigare.”

Mao Tse-Tung: “Från ett tal för en sammling av 7000 personer i året 1962”

Tio år efter det hjältemodiga upproret av den proletära ungdomen i Frankrike som skakade hela västra Europa och skickade ett lovande meddelande för framtiden till de förtryckta i hela världen. Vi står idag inför till och med inför bättre, mognare förhållanden över hela världen för utvecklandet av den proletära världsrevolutionen. Revolutionens tryck blir starkare och starkare, som den historiska och politiska huvudtendensen, i en värld där the grundläggande motsättningarna speciellt den mellan imperialismen och de förtryckta nationerna som den huvudsakliga skärps. Den objektiva situationen är ypperlig. Vad vi alla vet, att problemet är med oss, kommunisterna och vårt skamligt underutvecklade tillstånd.

Det var positiva utvecklingar i det senaste årtiondena, huvudsakligen i de förtryckta nationerna, som är särskilt viktigt, för de är basen för den proletära världsrevolutionen. Men situationen förblir icke dess du mindre en, i vilken vi, huvudsakligen i västra Europa, oavsett stat, att vi inte möter den nödvändiga etappen av utveckling. För att överkomma situationen är det nödvändigt att identifiera och överkomma huvudproblemen för det, medelst utvecklande den teoretiska och praktiska striden. I första hand kräver detta politisk klarhet.

En klass – En ideologi

Marxismen-leninismen-maoismen är det internationella proletariatets ideologi. Det internationella proletariatet är en klass och kan endast ha en egen ideologi motsvarande. Varje annan förståelse negligerar den materialistiska dialektiken. Den proletära revolutionen har samma innehåll överallt, men dess form möter de specifika uppgifterna i varje land. Motsvarande är de grundprinciperna samma överallt. Följaktligen kan det inte finnas två eller fler “maoismer”, den är den samma överallt. Därför är definitionen av maoismen inte en fråga om originalitet av ett specifikt land, utan en fråga om hur långt man underordnar sig proletariatets ideologi eller inte, det betyder att det är en fråga om marxism och revisionism. Vi, kommunister under formering inom FRT definerade det följande:

“Ideologin av det internationella proletariatet är marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen, och vi åtar oss plikten att upphöja, försvara, och tillämpa, huvudsakligen tillämpa den, för att tjäna den socialistiska revolutionen i FRT som del utav den proletära världsrevolutionen. Den högsta tillämpningen av marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen, i världen tills idag är Gonzalos tänkande och vi accepterar de universellt giltiga bidragen av Ordförande Gonzalo till vår ideologi. Lärande från Ordförande Gonzalo är nödvändigt för att behandla de brådskande problemen av den nationella och internationella klasskampen. Vi antar de ideologiska grundprinciperna, definerade i Partiets Enhetsbas av Perus Kommunistiska Parti som våra, medvetna att det måste nödvändigtvis tillämpas politiskt till de specifika förhållandena av revolutionen i FRT”

Denna bedöming är mest avgörande för oss, för att det är vad ger oss den korrekta ledningen, den tillåter oss att utveckla oss som en kämpande kontingent av det internationella proletariatet. Rollen av Ordförande Gonzalo är inte bara den av en historisk figur som kallade marxismen-leninismen-maoismen vid dess riktiga namn, utan mest av allt att han är den som har definerat dess innehåll korrekt. Det är uppenbart för oss, att dokumentet som varje kommunist måste anta för att ha den korrekta förståelsen av proletariatets ideologi är “Om marxismen-leninismen-maoismen” av Perus Kommunistiska Parti. Andra dokument, som deklarationen av den Revolutionära Internationalistiska Rörelsen, är eklektiska verk eller innehåller till och med tydliga revisionistiska ståndpunkter och vars konsekvenser är uppenbara. Problemet är, att på samma sätt som gevärens åska av Oktoberrevolutionen etablerade leninismen, måste den korrekta förståelsen bli etablerad av praktik i klasskampen, som konkret betyder främst genom folkkrig. Teorin måste bevisas i praktiken, som en kriterium av sanning. Det ällmänma erkännandet av maoismen etablerades av praktiken av Perus Kommunistiska Parti, folkkriget i Peru med alla dess beståndsdelar. PKPs svårigheter i början av 90-talet – nämligen arresteringen av dess Ordförande, eskalationen av yankee-interventionen och dett massiva låg intensitets kriget (som inkluderar psykologisk krigsföring, rollen av förrädare, politisk uttnyttjande av situationen, när Ordföranden var i händerna av fienden, etc.) , den svarta rollen av revisionister i Peru, som den mest utvecklade formen av revisionism i världen och folkmorden på landsbygden och i städerna – gav högern inom RIR och den Internationella Kommunistiska Rörelsen möjligheten att starta en motoffensiv, som ledde till stor förvirring hoss många.

Saknaden av förståelse av den riktiga processen av det Nepalesiska folkkriget, Prachandarevisionismen och dess koppling till Avakian, ledde många kamrater till felaktiga uttalanden. Det riktiga faktum att Central Kommittén av PKP sprängdes 1999 och infiltrationen av utlandsarbetet gjorde situationen till och med värre. En situation i vilken den röda fraktionen av IKR var oförmögen att spela dess nödvändiga roll. Kröken på vägen i folkkriget i Peru blev i faktum en krök på vägen för den IKR. Naturligtvis var det även många positiva ting i denna period, enandet av kamraterna i Indien resulterade i en more enad utveckling av den demokratiska revolutionen på den subkontinenten, så väl som utvecklingen av rekonstitueringsprocessen av de Kommunistiska Partierna i Latin Amerika, där erkännandet av PKP och Ordförande Gonzalos roll är tydligt märkbar. Utvecklingen av den kommunistiska rörelsen i Latin Amerika förtjänar stor uppmärksamhet från de involverade i rekonstitueringsprocessen av det Kommunistiska Partiet i deras respektive land.

I Brasilien, Chile, Ecuador och andra länder, marscherar kommunisterna fram resolut och systematiskt på Ordförande Gonzalos väg och deras perspektiv är lovande. I andra länder där inflytandet av Avakian var ännu större och fortfarande är och där det riktiga stödet för den Nepalesiska revisionismen kan inte bortses, de ståndpunkterna ledde till vissa till och med att negliera behovet av demokratisk revolution och andra demokratiska revolutioner att bli försenade. Därför blir det en brådskande behov att varje kommunist att kämpa för etablerandet av den korrekta definitionen av maoismen och att sopa bort varje sorts revisionistisk vridning. Detta betyder att vi utvidgar den marxist-leninist-maoistiska, Gonzalos tänkande motoffensiven i världen; vilket betyder teoretiska ansträngningar och speciellt det målmedvetna och systematiska, men djärva utvecklingen av vår omstörtande revolutionära praktik.

En klass – Ett Parti

Den nationella formen av klasskamp av proletariatet kräver det Kommunistiska Partiet i varje land. Upproret av arbetarklass ungdomarna 2005 i Frankrike, så väl som de stora upproren i England och Sverige och tusentals små uppror skedde över hela Europa i de senaste årtiondena visar med all livlighet å ena sidan massornas rop att organisera upproret och å andra sidan, den nuvarande oförmågan av den kommunistiska rörelsen i Europa i allmänhet att känna empati med massornas omedelbara behov. En snabb titt på historien de senaste 15 åren visar att fall i vilka maoister i ett land i Europa ledde hundratals eller fler massor är mycket sällsynta och fallen i vilka man kan prata om tusentals kan räknas med en hand. Situationen av de turkiska partierna utgör ett undantag, vilka baserat på deras politiska förståelse av proletär internationalism, med deras respektive skillnader, förtjänar en speciell diskussion.

Rekonstitueringen av de Kommunistiska Partierna som marxist-leninist-maoistiska partier är förutsättningen för att vara möjlig att på ett korrekt sätt närma sig revolutionens arbete, men erfarenheten visar igen och igen, som ett exempel i Frankrike och Italien, att existerandet av ett Kommunistiskt Parti i sig självt inte är nog. Rekonstitueringen av partiet är bara början som behöver en kreativ tillämpning av marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismens allmänna sanning till the specifika förhållanderna av varje land och de lämpliga lösningarna för specifika problem som varje revolution nödvändigtvis måte konfronteras, som ovan allt annat behöver en korrekt och riktig hanterande av relationen mellan partiet, det revolutionära våldet, och enhetsfronten i olika moment av klasskamp och tvålinjerskamp. Det betyder en sann och systematiserad realisering av den stora uppbyggnadsprincipen i kommunisternas praktik: “På den ideologisk- politiska basen, bygg simultant upp det organisatoriska i klasskampen och tvålinjerskampen, allt inom och till tjänst för den väpnade kampen för Maktövertagandet”

Idag hanterar vi en politisk komplicerad situation i FRT: Tysk imperialism är den dominerande makten inom den Europeiska Unionen, strävande att göra ett språng till att bli en supermakt. Ett strävande som betyder mer krig, mer berövande, mer utsugning or förtryck för det internationella proletariatet och världens folk. Ett strävande som skärper alla motsättningar i det tyska samhället, speciellt mellan proletariat och bourgeoisie. Imperialisterna försöker att använda expansionen av tredje världen – som Ordförande Gonzalo analyserade redan 1992 – för att skapa en fascistisk massrörelse. Under sådana omständigheter blir vår svaghet synlig väldigt klart. De objektiva förhållandena för en snabb utveckling av den revolutionära proletära rörelsen existerar, men de subjektiva styrkorna ligger speciellt politiskt och organisatoriskt efter.

Avsaknaden av Tysklands Kommunistiska Parti skriker med dess frånvaro. Vi kommunister under formering i FRT måste accelerera våra ansträngningar med sjumilastövlar för att bringa rekonstitueringsprocessen av vårt parti, det ärorika Tysklands Kommunistiska Parti, till dess klimax, som en nödvändig förutsättning för att utveckla proletariatets klasskamp i förberedelse för ILA.

Vi stödjer den obevekliga kampen mot revisionism och opportunism. I det nuvarande detta ögonblick är den största faran för vårt arbete höger-opportunistiska revisionistiska ståndpunkter som maskerar sig själva som “maoistiska”. I våra ranker har revisionismen resolut krossats och den ideologiska kampen mot revisionismen har tillämpats till en högre nivå. Det korrekta hanterandet av två linjerskamp, i teori och praktik är nödvändigt, för att driva igenom förkroppsligandet av maoismen. Vi kämpar mot alla de falska så kallade “kommunistiska” partierna och organisationerna, vi kämpar mot opportunisterna från L…p… och varje falsk “arbetarledare”, som schackrar med marxismens namn. Vi utvecklar kampen för att driva igenom marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen, så att den blir etablerad som den enda vägledning och befäl för den socialistiska revolutionen i FRT. Det tjänar genomdrivandet av marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen, some enda vägledning och befäl av den proletära världsrevolutionen idag.

Utvecklingen vi har upplevt är ett krossande av de trångsynta cirklarna, ett krossande med resten av de småborgerliga studenterna, en kamp för skapandet av den proletära förtruppen. I de senaste två åren har detta lett till bittra konflikter, I en stad har maoisterna blivit bekämpade av Federalkontoret för författningsskydd [Bundesamt für Verfassungsschutz – Översättarens not] genom revisionister med en offentlig plan, inkluderat offentligt fördömande av kamraterna i den borgerliga pressen och mobilisering av trasproletärer för kontrarevolutionära våldsdåd mot kamrater och mycket mer. I en annan stad var den Röda Kvinnokommittén temporärt likviderad, genom medel av intrigerande kapitulanter, ledda av en överlöpare som schackrar med marxismen-leninismen-maoismen, men som på inget sätt vill utveckla huvudkampen, inte förbereder ideologisk-politisk kritik, utan endast sprider intriger och som klart och tydligt skäms för att lägga fram hans småborgerliga, patriarkala och chauvinistiska åsikter i all klarhet; samma personer som försöker förvirra kamrater på den internationella nivån via Facebook och andra kanaler. Naturligtvis finns det andra och från deras natur viktigare konflikter, men dessa två är värda att nämna här. I allmänhet kämpade vi framgångsrikt, även om vi gjorde vissa särskilda misstag, de är sekondära, och vi höjde vår enhet och vår beslutsamhet till högre höjder. Det är nödvändigt att förkasta den eurocentristiska och chauvinistiska ståndpunkten av de som neglierar får klass’ erfarenheter under förevändningen av de halvkoloniala och halfeodala karaktären av länderna i den tredje världen, i denna typ av länder, som är för närvarande de mest avancerade. Dessa europeiska “maoister”, som slår sig på bröstet likt gorillor och deklarerar att de har “hittat maoism utan utländskt inflytande” eller försöker att blåsa upp karaktärer i historien av den kommunistiska rörelsen i “deras land” till en betydelse som de aldrig har haft och speciellt inte har idag, gör, likt gorillor, apor av sig själva.

Ja, vi reste slagordet “Lär av Ordförande Gonzalo!“, det är, var och förblir korrekt. Lenin förklarar angående denna fråga:

“Men ni drar den slutsatsen, att arbetarrörelsen inte bör drivas på utifrån! […] Av en sådan ”pådrivning utifrån” har det inte funnits för mycket i vår rörelse utan tvärtom alldeles för litet, oerhört och upprörande litet, ty vi har alltför mycket avstängt oss från yttervärlden […] Med denna ”pådrivning utifrån” måste och skall vi yrkesrevolutionärer sysselsätta oss hundrafalt mer. Men just det faktum att ni väljer ett så gement uttryck som ”pådrivning utifrån”, vilket inte kan undgå att hos en arbetare (åtminstone en arbetare, som är lika outvecklad som ni själv) väcka misstro till alla, som tillför honom politiskt vetande och revolutionär erfarenhet utifrån, och framkalla en instinktiv önskan att resa motstånd mot alla sådana personer — detta visar att ni är en demagog, och demagoger är arbetarklassens värsta fiender.”

– Lenin (Vad bör göras?)

De som babblar om “för mycket Peru”, “för mycket om andra länder och för lite om Tyskland” och till och med försöker använda Liebknechts revolutionära defeatistiska slagord “Huvudfienden är på hemmaplan” för att egentligen negliera den proletära internationalismen är exakt detta, demagoger, och som sådana är de ” arbetarklassens värsta fiender” och det är alla kamraters plikt att bekämpa sådana brottslingar. Utan att krossa de trångsynta cirklarna, inte bara formellt utan i teori och praktik, kan inte kommunister uppfylla sin roll som proletariatets förtrupp, oavsett vilken nivå av utveckling de har, oavsett i vilket land. Att vara kommunist betyder att “radikalast brytes med de nedärvda idéerna.” En kommunist måste måste vara villig att underordna hans intressen till klassens intressen, vilket betyder att göra klassens intresse ens egen. Vidare behöver vi professionella revolutionärer som ger hela deras liv för partiet, för att möta makten, som är skapad av en mängd människor för att möta folkets makt, som tjänar den existerande ordningen professionellt. Levande enkelt och kämpande hårt är en princip som leder oss. Vi behöver inte fritids “kommunister” eller partier som inte är partier av militanter. Vi har massor av dom. Vi behöver kamrater, som förstår hur man påskyndar processesn av den proletära världsrevolutionen.

En klass – En revolution

Inom denna epok av de “50 till 100 åren” i vilken vi idag utvecklar den strategiska offensiven av den proletära världsrevolutionen, är kommunisternas förståelse angående proletär internationalismviktigare än någonsin. Vem som än inte förstår världsrevolutionen som en, kommer inte vara kapabel att förstå kommunisterna i ett specifikt lands uppgifter, eller kommunisterna på världsnivås uppgifter. Vem som än bara bryr sig om “sin revolution” eller de nationella intressena, vare sig det är i ett förtryckt land eller ett förtryckande land, eller sätter omedelbara intressen av ett folk ovan den proletära världsrevolutionen kan inte ses som en kommunist, men som en chauvinist. En kommunist är endast den som utvecklar revolutionen i sitt land som del av och i tjänst utav den proletära världsrevolutionen.

Ett väldigt bra exempel att känna igen sådana människor, är att de egentligen inte gör antiimperialistiskt arbete. Men enast realiserar “aktiviteter” när det är opportunt för dem, så att de ska kunna sälja revisionistiska saker och förvirra riktiga revolutionärer. För dessa slags människor är TTIP en mycket viktig sak, men systematiskt antiimperialistiskt arbete i proletära områden som proletär-internationalistisk plikt och strategisk nödvändighet för att mobilisera de djupaste och bredaste massorna, är inte det. Att dyka upp med antiimperialistiska slagord på demonstrationer, men föraktar det dagliga arbetet är ovärdig för en kommunist eller revolutionär, det passar bara en opportunist. Frågan om TTIP och opportunisternas och revisionisternas i FRT skri angående det, är en fråga som vi måste hantera i ett annat sammanhang, här är det nog med att konstatera att varje överenskommelse mellan imperialisterna är riktat mot det internationella proletariatet och världens folk. Och det är TTIP också, men att ställa sig på samma sidan som den tyska imperialismen i “Arbetarklassens namn” är klassförfäderi.

Kärnan i vårt antiimperialistiska arbete är utvecklandet av folkkrigen, av de styrkor som kämpar för realiserandet av de demokratiska revolutionen och enandet av de nationella befrielse rörelserna med den internationella arbetarrörelsen. Det andra punkten måste vara stödet för utvecklandet av kamperna under ledningen av de Kommunistiska Partierna i de förtryckta länderna.

Dessutom måste det allmänna antiimperialistiska arbetet utvecklas, som delar sig i i fyra huvuddelar. Den första är stödet för de underutvecklade styrkorna, vilka de är måste noga avgöras i varje land och under inga omständigheter kan vi förvirra de styrkorna med revisionistiska partier och organisationer, på samma sätt som vi skiljer mellan revolutionister och revisionister i FRT måste vi också skilja i allmänhet. För det andra: Mot VARJE imperialistisk ingripande och för försvaret till rätten till nationellt oberoende. För det tredje: Att förkasta och bekämpa imperialismen. Förstående yankee-imperialismen som folkens huvudfiende, och då vi utvecklar oss själva i Tyskland, speciellt rollen av den tyska imperialismen och dess ökande aggressiva framträdande på global nivå. För det fjärde: Stödja de förtryckta folken och nationerna som Palestina för ett exempel i fallet om Palestina att avvisa varje hyckleri och knäböjning inför opportunismen så väl som försöket att smuggla in anklagensen om antisemitism i kontexten av stöd till kampen för befrielse av det palestinska folket.

Vi ser klart faktan att – 10 år seden det stora upproret i Banlieus – vad vi inte har gjort, har salafisterna gjort. De har spridit sin “antiimperialism” i kvarteren, medan vi i bästa fall, väldigt otillräckligt. De har gjort det systematiska och metodiska massarbetet, i vilket de schackrar med massornas behov (vare sig det är av politisk, kulturell eller ekonomisk typ), för att organisera dem för deras mål. Resultatet är självklara för alla: Tusenstals människor från länderna i EU, som har förstått att man endast kan förändra världen med gevären, strider och dör under feodala fanor i Syrien och Irak eller tar deras strid med automat gevären och bomber till gatorna av Paris, inte i proletariatets tjänst, utan för “Kalifatet”.

Teorin om den “lugna sidovägen” och de som följer den, blev bankrupta igen. De som följer denna teori, bland annat några organisationer som vi normallt ser som våra allierade i olika situationer, arbetar tillsammans med den imperialistiska staten och dess institutioner så väl som, om inte direkt, med polis senaten/federala statsregeringen och utbildnings myndigheten, för att bekämpa salafisterna “På grundval av FRTs grundlag”. Att en sådan syn inte har något gemensamt med det revolutionära arbetet är självklart och smutsar ned den röda fanan i ögonen hos en stor del av den upproriska ungdomen. Kommunisterna måste omvända denna situation, så att massorna inte spiller deras blod för klassfrämmande fanor. Många saker är nödvändiga för att uppnå det, men det grundläggande villkoret är att vi strikt tillämpar de “tre med”, som Ordförande Gonzalo har lärt oss: Arbeta med, leva med och kämpa med massorna. Kommunister borde leva enligt revolutionens behov. Generellt så borde kamrater leva med de bredaste och djupaste massorna, delande varje aspekt av massornas liv. Kommunister borde ha en personlig produktion i den sektorn där de måste utveckla sina respektive massarbeten. Kamrater borde ha en produktion som tillåter dem att utveckla deras koppling till massorna (det kommer finnas undantag i fallet av utvecklade partier). Kommunister måste dessutom sträva för att utveckla massornas initiativ, att utveckla och föra politiska och ekonomiska kamper i deras respektive organism, i kampen i kvarteren, på arbetet eller vart de än är, och upprätthålla dem under ledarskapet av deras respektive organism.

Det måste skiljas mellan de olika nivåerna av kampen och siktas för att höja kamperna. Alltid agående principen av kamp: med fördelen, på basen av rättfärdig sak, med begränsning. Sätt politiken i befäl i massornas initiativ och kamper och analysera den specifika situationen. I denna mening är det viktigt att tänka på “begränsningen” och utveckla arbetet systematiskt.

Angående detta arbete är det ett brådskande behov att följa de fem behoven av partiarbete: Demokratisk centralism, vaksamhet, hemligt, klandestinitet och disciplin.

Demokratisk centralism är huvudsakligen av de fem behoven, med centralism som huvudsaklig, då ledande aspekten och demokrati som dess bas. Utan demokratisk centralism finns det inget proletärt ledarskap och allt skulle vara förgäves. vaksamhet är huvudsakligen ideologisk-politisk vaksamhet mot revisionism och dess smutsiga kamp, dess intriger, men betyder också vaksamhet mot varje form av infiltration och liberialism angående klandestinitet och hemligt. Klandestinitet betyder att även vårt “mest öppna arbete” måste hållas klandestint. Det hemliga refererar till sekretessen av allt angående den själva kommunistiska strukturen. Vi är övertygade att detta är steg som måste göras omedelbart inte bara av oss utan av alla som vill göra kommunistiskt arbete. Alla erfarenheter vi känner till från västra Europa bekräftar deras fulla giltighet. Varje kommunist måste förkroppsliga Mariáteguis ord: ”Om revolutionen kräver våld, auktoritet, disciplin, så är jag för våldet, för auktoriteten, för disciplinen. Jag accepterar dem, i en enda klump, med alla dess hemskheter, utan fega reservationer.”

En nödvändig not

Händelserna i staden av Paris förra veckan är ett uttryck för epoken av “50 till 100 år”. Det är som Hollande sa – en krigshandling. Det är ett uttryck att kriget imperialisterna för mot de förtryckta länderna “kommer tillbaka hem”. Som kommunister måste det vara klar för oss, att i en sådan situation tillhör vår solidaritet inte med den imperialistiska nationen, utan med det internationella proletariatet och världens folk. Imperialisterna och alla de som profiterar på dess blodsugning har ingen rätt att kräva att vi visar mer solidaritet med de civila offren i de imperialistiska länderna än till de hundratusentals gånger mer offren i de förtryckta länderna. Vi är och förblir revolutionära defeatister och önskar nederlag för den imperialistiska staten i vilken vi lever.

Framåt tjänande den proletära världsrevolutionen

Tio år efter det stora upproret av den proletära ungdomen i Frankrike är det en brådskande nödvändighet att kommunister fullgör deras roll. Vi måste göra mycket spelrum i denna del av världen. Vi tror att det är nödvändigt att stärka utbytet i teori och praktik och lära från varandra. Vi tror att denna konferens är ett bra initiativ och vi hälsar anstängningarna gjorda av organisatörerna. Vi är övertygade om att det kommer att vara en impuls för utvecklandet av den kommunistiska rörelsen på denna kontinent. Låt oss kämpa tillsammans tjänande den proletära världsrevolutionen!

Leve marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen!

Lär av Ordförande Gonzalo!

För rekonstitueringen av Tysklands Kommunistiska Parti!

Det är rätt att göra uppror!

Folkkrig till kommunismen!